Nyhetsskörden

Jag kan inte riktigt fatta det ännu. Jag sitter här mitt i natten, eller snarare på tidiga morgonen och tolv timmar av mitt dygn har gått åt att följa med i Barack Obamas Inauguration. Det är helt fantastiskt att jag har bevittnat sådan historia skrivas idag.

Inte bara för att USA har en ny president efter åtta år av dumhet och vanstyre, men även för att landet har sin första svarta president. Det är något som genljuder genom historien tillbaka genom människorättskampen under förra århundradet, inbördeskriget, slavarnas befrielse och Lincoln på 1800-talet och tillbaka till amerikanska frihetskriget på 1700-talet. Det är liksom full circle, och det är nåt som petar en historiskt intresserad person som jag rakt in i själen. Och jag kan ännu inte fatta det.

Det följande skrev jag i maj förra året. Då var jag så ensam och eländig som aldrig förr. Men nu har det skett ändring, ska jag säga. Jag har mött, firat jul med och är numera tillsammans med min drömkvinna! Om det finns ändring för mig, så finns det för vem som helst. För jag var nere, eländig och hopplös. Mennu har jag hittat henne.

Enligt en undersökning som jag tog del av för någon tid sedan, är det vi runt 30 som känner oss mest ensamma här i världen. De äldre har förlikat sig med situationen, och känner samhörighet med resten av mänskligheten på ett mera andligt plan, medan de yngre inte alls behöver känna sig ensamma. Tydligen.

Vad vet jag. Jag har då alltid känt mig ensam i världen, känt mig som ett udda exemplar, skapad för att Gud har dålig humor.

Och det var värre förr. Innan Internet. Då trodde jag att jag var den enda här i världen, men nu vet jag åtminstone och är medveten om att det finns miljoner till. Psykiskt är jag inte längre ensam och utanför. Men fysiskt isolerad, det är jag fortfarande och kommer så att förbli. Antar jag.

Men jag kan tammefan skylla mig själv. Jag trivs inte bland folk och tröttnar fort. "Folk" intresserar mig inte, utan jag trivs bäst i mitt eget, höga och intellektuella sällskap. Jag uppsöker medvetet ensamheten; tackar många gånger nej till sociala inbjudningar osv, bara för att jag vantrivs med och inte klarar av sån't skit. Och när jag väl kommer mig ut, har jag bara bråttom hem.

Jag stötte på en kvinna för ungefär ett år sedan som fungerade precis likadant. Whow, tänkte jag, äntligen! Men det visade sig att hon var världens nötfall. Värre än jag till och med, så det blev till intet. Nåt riktigt förhållande är inte att tänka på för min del, och insikten att jag således kommer att dö oälskad är tung att bära. Puh.

Mänsklighetens urhem, Eden, låg inte i Mellanöstern som bibelläsarna vill ha det till. Mänsklighetens urhem låg på den - numera - röda planeten Mars. Det jag nu ska berätta är den riktiga skapelseberättelsen. Medan den bibliska skapelseberättelsen innehåller en rad sanningar, har det mesta av den blivit myt och fått en rad udda inslag såsom ormar och revben och skit. Men det följande är vad som verkligen hände. Det följande är historia.

Det är naivt att tro att det inte finns liv därute, att tro att vi är den enda civilisationen. Därute bland stjärnorna finns tusentals hundratusenåriga, högutvecklade civilisationer, och dessa har, så civiliserade de är, gått samman och bildat en allians. Denna Allians fungerar som FN eller EU och är designad för att unvika krig och motsättningar mellan cilvisationerna. Dess största syfte är att sprida intelligent liv i universum, och Mars var en mindre koloni i utkanten av Vintergatan, en koloni som hade potential, en koloni som befolkades och koloniserades av ett stolt släkte - människosläktet.

Alliansen lät människorna på Mars i stort sett sköta sig själva och kolonisterna åtnjöt stor autonomi. Projektet pågick i tusentals år och befolkningen på Mars växte till den grad att man behövde expandera och hitta nya platser att sätta ner flaggan på. Jorden, som på den tiden endast var en ogästvänlig vulkanplanet och befolkades av vildsinta dinosaurier, valdes som måltavla för detta nya kolonialprojekt. Först utrotades dinosaurierna. De dog således inte ut genom nåt meteoritnedslag, utan de jagades till döds. Sedan gjorde man planeten gästvänlig och förberedde den för kolonisation. Nya plantor och växter infördes och "snälla" djurarter avlades fram. Basen för detta projekt låg på en ö mitt ute i det hav vi kallar Atlanten, en bas som i mytbildningen fick namnet Atlantis. Det var på det viset som Jorden "terraformades".

Under tiden pågick dock en intressant politisk process på Mars. Alliansen tillät förvisso viss frihet för kolonisterna där, men behövde också de råvaror och resurser som planeten svämmade över av, eftersom dess vidare expansion i vår del av galaxen var beroende av dem. Det stolta släktet på Mars ville ha en större del av kakan. De visste att deras planet var en hörnsten i expansionsprogrammet; de var talrika, de var välutvecklade och de var beväpnade till tänderna. De visste också att de gott skulle kunna styra sig själva, utan Alliansens medgivande. Därför restes upprorsfanan på Mars och vårt solsystem förklarades självständigt.

Detta kunde Alliansrådet inte låta ske. Om en planet förklarade sig självständig utan repressalier, skulle andra följa. Därför skickades flottor och arméer för att kväsa upproret. Kriget på Mars blev långt och blodigt och gick inte bra för rebellerna, så därför måste något drastiskt göras för att besegra Alliansen och dess trupper. Man beslöt använda "Det Förbjudna Vapnet", ett vapen som i bibelns mytbildning kallas "den förbjudna frukten", men som egentligen är ett vapen av för oss idag oanad kraft och styrka. I Vedaböckerna omnämns det vid sitt riktiga namn dock. På det viset och genom användningen av det, lyckades marsrebellerna besegra och utplåna Alliansens arméer.

Segern var vunnen, tycktes det. Men användningen av det fruktansvärda vapnet hade fått hela universum att reagera och vedergällningen lät inte vänta på sig. Snart omringades Mars återigen av nya, fräscha krigsflottor och denna gång gick kriget inte civiliserat till. Hela Mars bombades med kärnvapen och blev en röd stenöken, atmosfären förstördes, befolkningen utrotades. De några få som slutligen var kvar av Mars' ursprungliga befolkning kapitulerade villkorslöst och togs tillfånga. Därmed var upproret kväst.

Men vad skulle man göra med krigsfångarna? Dessa upproriska. Man kunde inte bara avrätta dem, för man utrotar inte civiliserat liv. Nej, Alliansen beslöt statuera ett exempel. Man satte helt enkelt ner dem på planeten Jorden, som nu var terraformad, och sade - styr er själva nu då, rebeller, styr er själva utan vår hjälp och inblandning, och se hur det går. Jorden blev på det viset en fängelseplanet och övervakningscentralen för detta enorma fängelse grundades på baksidan av månen. Där finns den än idag och därifrån övervakas allt vi  gör.

Mänskligheten hade således kommit till Jorden, helt utan teknologiska prylar, fångad på en ännu ogästvänlig planet och man måste börja om från scratch. Generationerna gick dock och historien om upproret och urhemmet föll till stor del i glömska, eller förvandlades till myter och legender. Det var på dessa myter och legender som de stora världsreligionerna snart byggde sina läror. Men mänskligheten var uppfinningsrik och full av resurser och överraskningar. Man spred sig över jorden och grundade städer, länder och civilisationer.

Jag är själv en av de krigsfångar som kom hit från Mars. För medan vi har bott här på jorden i alla dessa tusentals år, har de mänskliga kroppar vi innebor degenererats och vi har tvingats reinkarneras "den naturliga vägen".